Högsta förvaltningsdomstolen har beviljat prövningstillstånd för att ta ställning till huruvida kameror monterade på drönare är tillståndspliktiga enligt kameraövervakningslagen eller inte.
Knäckfrågan, huruvida en kamera är uppsatt eller inte, utan att den manövreras på platsen, är huvudrekvisiten för att kameraövervakningslagen ska bli tillämplig. I detta sammanhang spelar det i stort sett ingen roll vilket syfte operatören har med sin verksamhet. En drönarpilot är således tillståndspliktig enligt kameraövervakningslagen om hen ska filma exempelvis träd eller buskar, under förutsättning att kameran är varaktigt uppsatt och filmar en plats dit allmänheten har tillträde. Till saken hör att den drönare som är föremål för prövning i förevarande fall - i likhet med den absoluta majoriteten av drönare på marknaden - har en batteritid om 15 minuter.
Kammarrätten konstaterade i sina domskäl att kameror fästa på Försvarsmaktens obemannade luftfarkoster är undantagna lagens tillståndsplikt från kameraövervakning, vilket enligt Kammarrättens mening motsatsvis ska tolkas som att alla kameror fästa på obemannade luftfarkoster ska falla in under tillståndsplikten. Härvid kan noteras att de obemannade luftfarkoster som Försvarsmakten använder sig av väsentligen skiljer sig från den drönare det var fråga om i förevarande fall. Kammarrätten tillmätte även betydelse till att kameror monterade på fordon anses tillståndspliktiga enligt kameraövervakningslagen och fann att kameran fäst på drönaren var uppsatt enligt kameraövervakningslagens mening och därmed tillståndspliktig.
Följden av att klassa kameror fästa på drönare som tillståndspliktiga blir tämligen förödande för drönarbranschen. En förutsättning för att få tillstånd är att man ska förebygga brott eller förhindra olyckor. Eftersom det är mycket sällsynt med operatörer som försöker använda drönare till för att förebygga brott eller förhindra olyckor, blir den rättsliga följden att den operatör som söker tillstånd aldrig kommer beviljas detsamma. Att kräva tillstånd enligt kameraövervakningslagen är i princip att likställa med att förbjuda kameror på drönare i praktiken, då operatörer sällan har ett brotts- eller olycksbeivrande syfte med sina flygningar vilka är huvudskälen till att bevilja tillstånd. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande, vilket är att vänta till innan sommaren, kommer därmed få stor betydelse för den växande branschen.
Värt att observera är att regeringen har tillsatt en utredning för att ta ställning till om det behöver vidtas åtgärder för att stärka skyddet för den personliga integriteten eller främja ändamålsenlig användning av drönare med kamera. Givet att utredningen förväntas bli klar först den 28 februari 2017 kommer det dock att dröja innan lagstiftaren tar ställning i frågan.
Nils Henckel
Jansson & Norin
