Staten har en skyldighet att förebygga och utreda brott. Har datalagringsskyldigheten blivit så avgörande för bevissäkringen att lagstiftaren helt enkelt inte kan välja att avstå?
Staten är inte bara skyldig att respektera fri- och rättigheter, den är också skyldig att säkerställa att dessa inte kränks av andra medborgare. Det räcker inte att passivt underlåta att övervaka medborgare, misslyckas staten med att förebygga och utreda brott kan det i sig utgöra en kränkning av rättigheter. Och brott begås i ökande omfattning i den digitala miljön eller med koppling till den.
Ungefär så resonerar den utredning som i dagarna presenterade ett delbetänkande om hur vi bör anpassa oss efter EU-domstolens uppmärksammade dom om datalagring.
Digitala bevis uppges vara ”helt” avgörande i många utredningar: ”Möjligheten till anonymitet och begränsningen av forensisk bevisning för att utreda brott medför därför att trafikuppgifter i många fall inte kan undvaras vid utredning om internetrelaterad brottslighet, om sådan brottslighet alls ska kunna bekämpas”. Anekdotvis nämns ett antal verkliga fall – inbrott, rån, mord, mordbrand, övergrepp mot barn. Om de brottsbekämpande myndigheterna inte får rätt förutsättningar skulle grova brott i vissa fall bli omöjliga att klara upp, skriver utredaren. Därmed skulle vissa brott i praktiken bli straffria och de drabbade skyddslösa. Det låter med andra ord ungefär som det gjorde när Datalagringsutredningen presenterades för två år sedan:
”Som redan har framhållits råder det inte någon tvekan om att uppgifter om elektronisk kommunikation är av stort värde för att kunna upptäcka och utreda brott, inte minst vad gäller grov och organiserad brottslighet. För vissa typer av internetrelaterad brottslighet, som exempelvis barnpornografibrott, är trafikuppgifter också av avgörande betydelse för att kunna identifiera en misstänkt gärningsman.”
Att avstå från datalagringsskyldighet eller att enbart lagstifta om riktad sådan bedöms inte vara ett alternativ. Och utan datalagring skulle polisen andra kunna bli hänvisade till andra, mindre önskvärda, metoder. Man landar istället i en begränsning av lagringsskyldigheten för telefoni och meddelanden och viss begränsning när det gäller internetåtkomst. Därigenom menar man att lagringen inte längre är generell och odifferentierad, och att den begränsas till det som är strängt nödvändigt för att bekämpa grov brottslighet. Vissa andra förändringar föreslås också, uppgifter ska exempelvis lagras uteslutande i Sverige och lagringstiderna differentieras.
Att staten har en skyldighet att skydda kan framstå som självklart, men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när många nu talar om att Sverige kränker mänskliga rättigheter genom att tvinga operatörer att lagra data. Kritiker kan växla från att ondgöra sig över datalagring ena dagen till handfallenheten inför den grova brottsligheten, terrorismen och barnpornografinätverken den andra. Eller oroa sig för ändamålsglidningar. Utredaren har i uppdrag att hitta en balanserad lösning.
Hur den balansgången ska gå till råder det delade meningar om. En företrädare för Datainspektionen som medverkat i utredningen anser att den föreslagna lagringen går utöver vad som är nödvändigt och vad som kan anses motiverat i ett demokratiskt samhälle, och bedömer att den fortfarande är generell och odifferentierad. Andra menar att det saknas alternativ till den lagring som föreslås och att riktad lagring mot vissa individer eller områden skulle leda till dubbel diskriminering.
Ytterligare andra menar att EU-domstolen (som tidigare uttalat att samhället har ett intresse av datalagring) gjort felaktiga antaganden om hur mycket information som lagras i Sverige och att det är möjligt att behålla dagens lagringsskyldighet.
Den stora frågan är kanske om trafikdata är så avgörande för uppklarning av brott att staten kan anses ha en skyldighet att förelägga företag icke-riktad lagring. Den frågan tycks det inte finnas något entydigt svar på. Inte heller på frågan i rubriken - staten kan ha goda skäl att stå på sig efter EU-domstolens dom. Om lagring anses fortsatt nödvändig tar en annan diskussion vid – den om hur vi värnar rättssäkerheten och förhindrar ändamålsglidningar. Här är Datainspektionens och Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens - där den aktuella utredaren är ordförande - förutsättningar att utöva tillsyn central.
Fredrik Svärd
[email protected]
Läs också
Varför har ni så bråttom att avfärda polis och åklagare?
Låga kunskaper om IT-brott inom rättsväsendet
Hur ska de digitala våldtäkterna kunna klaras upp?
Forskare: Politiker överskattar nyttan med trojaner
