DEBATT Mediegrundlagskommittén slår knut på sig själv för att lösa problemet Lexbase. Argumenten för särbehandling av databaser riktade till jurister och journalister vilar på lös grund.
Lexbase och andra söktjänster med utgivningsbevis omfattas inte av personuppgiftslagen. Den som vill angripa en publicering är därmed hänvisad till att få utgivaren fälld för yttrandefrihetsbrott. Lättare sagt än gjort.
Många menar att något måste göras åt situationen. Mediegrundlagskommittén delar den uppfattningen och föreslår i ett betänkande att möjligheten att få grundlagsskydd ska begränsas för vissa, men inte för alla.
Tidningsutgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter skriver att det är av yttersta vikt att sådana begränsningar av yttrandefriheten avgränsas tydligt så att de inte utesluter verksamheter som förtjänar grundlagsskydd. Vilket väcker frågan om vilka meddelanden och vilka avsändare som är skyddsvärda på en fragmentiserad mediemarknad där alla är publicister.
I debatten - och i förarbeten och domstolsavgöranden - har medieföretagen och mediernas granskningsfunktion historiskt ansetts inta en särställning. Så resonerar även kommittén, som uttalar att skyddets syfte är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande men ändå landar i att en gräddfil för proffs kan vara motiverad:
”Ett skäl till att utvidga grundlagsskyddet endast till professionella aktörer är att den professionellt bedrivna medieverksamheten kan sägas ha en särskild betydelse för den fria informationsspridningen och åsiktsbildningen. Det är också dessa aktörer som kan förväntas ha förmåga och motiv att sköta förpliktelserna och upprätthålla grundprinciperna i det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet.”
Kommittén anser det också mer motiverat att låta tjänster riktade till exempelvis jurister och journalister omfattas av grundlagsskydd än motsvarande tjänster riktade till allmänheten. Databaser med domar som används av jurister för att kartlägga vilka straffvärden gärningar tillmäts i praxis anses exempelvis, till skillnad från Lexbase, inte medföra särskilda risker för "otillbörliga integritetsintrång". På detta sätt hoppas man kunna skilja företag som Lexbase (som i våras började rikta tjänster mot företag och myndigheter under nytt namn) från andra, mer seriösa aktörer.
Men integritetsintrång förekommer ju. Rättsdatabaser innehåller mer uppgifter än jurister har behov av vid kartläggning av straffvärden, i synnerhet som många aktörer slutat redigera känsliga domar. Och många tjänster används av såväl proffs som enskilda. Lexbase började exempelvis rikta tjänster mot företag och myndigheter under nytt namn i våras, och omvänt är juridiska söktjänster riktade till yrkespersoner i regel tillgängliga för den som vill betala eller registrera sig för en provperiod. Till det kommer att inloggningsuppgifter ibland får spridning på nätet.
Det kommittén tycks mena är att integritetsintrången är tillbörliga eftersom söktjänsterna riktar sig till en krets "som på professionella grunder har ett berättigat behov av de aktuella uppgifterna". Rätten att ta del av allmänna handlingar tillkommer som bekant alla oavsett syfte eller behov, det som motiverar grundlagsskyddet och intrångens status som tillbörliga är med andra ord proffsens intresse av att ta del av handlingar med hjälp av kommersiella produkter.
Justitieminister Morgan Johansson var vid presskonferensen tydlig med att man vill komma åt oseriösa företag som utnyttjar lagstiftningen och att undantaget inte ska träffa någonting proffs kan ha nytta av. Många databaser för yrkesutövare kommer alltså även i fortsättningen omfattas av grundlagsskydd. Yttrandefriheten kan dock, som betänkandet visar, dras in om den missbrukas. Hur är det då ställt med ansvarstagandet hos de aktörer som fortsatt får fortsatt förtroende?
Yttrandefrihetskommittén bedömde efter en kartläggning av databaser med utgivningsbevis att verksamheterna ”i allt väsentligt bedrevs på ett seriöst och ansvarstagande sätt samt att innehållet i databaserna till helt övervägande del utgjorde värdefulla bidrag till ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.” En domare har nu på Mediegrundlagskommitténs uppdrag gjort en liknande kartläggning och kommit fram till ungefär samma slutsats.
Utöver Lexbase och Avpixlat har man tittat på Anne Rambergs blogg, en sajt med information om hästar, en annan med tankar om IB-affären. Sajter med kritik mot socialtjänsten och vimmelbilder på studenter. Jag kan inte uttala mig om dessa, men väl om rättsdatabaser. Det är oklart i vilken utsträckning undersökningen omfattar dessa, eftersom det i något fall anges att det inte går att ta del av lösenordsskyddat innehåll. Men mitt intryck efter att ha arbetat med juridiska branschmedier och databaser i drygt 15 år är att kommittéerna underskattat de integritetsrisker söktjänster för proffs utgör.
Fördelen med den klassiska utgivarmodellen är att myndigheter inte behöver ge sig in på att bedöma vilka aktörer som är skyddsvärda. Det kommittén föreslår är en ändamålsmodell, där myndigheter på förhand ska avgöra vilka aktörer som är tillräckligt samhällsnyttiga för att förtjäna grundlagsskydd. Om en sådan åtskillnad trots allt är nödvändig bör den utgå från utformning och innehåll, inte den uppgivna målgruppen. Nu ska proffstjänster inte få skydd per automatik - en helhetsbedömning ska göras i det enskilda fallet. I vissa fall kan skyddet bortfalla även om tjänsten enbart hålls tillgänglig för professionella aktörer. Min gissning är att långt från alla kommer visa sig hålla måttet.
Fredrik Svärd
[email protected]
