DEBATT Brottsbekämpande myndigheter efterfrågar mer än skärpta straff för barnpornografibrott. Rädsla för ändamålsglidning får inte stå i vägen för åtgärder som kan leda till att fler brott kan klaras upp.
I somras dömdes en man till sju års fängelse för övergrepp mot 114 flickor. Uppgifter från Skype, Tele2 och Microsoft var avgörande för utredningen.
- Genom att få information från Skype kunde vi bevisa att han skapat de konton som använts i kontakten med flickorna. Han gick inte med på det först, men vid huvudförhandlingen vidgick han det, sade åklagaren när jag pratade med henne.
Poliser som arbetar med IT-relaterad brottslighet har länge påtalat att många utredningar läggs ner eftersom trafikdata raderas efter sex månader, något som också konstateras i Sexualbrottskommitténs utredning (SOU 2016:60). Sedan EU-domstolen nu slagit fast att en generell och odifferentierad lagring av uppgifter strider mot unionsrätten har åklagare varnat för att färre brott kan komma att klaras upp i framtiden.
Brottsförebyggande rådet konstaterade nyligen att det finns stora brister i den IT-forensiska verksamheten och att det saknas såväl kompetens som resurser. Problemen stannar inte vid barnpornografibrott. Myndigheter har bl a svårt att hantera det ökande antalet id-kapningar och andra IT-relaterade bedrägerier.
Läs också: Låga kunskaper om IT-brott inom rättsväsendet
Många debattörer har efterlyst straffskärpningar kölvattnet av Svenska Dagbladets och Aftonbladets artiklar om dokumenterade övergrepp mot barn. Precis som i debatten om datalagring har få, utöver poliser och åklagare, skjutit in sig på behovet av bevissäkring. Ännu färre har tacklat avvägningen mellan integritetsintresset och intresset av att brott klaras upp. Kanske för att hållningen i den ena frågan sällan är förenlig med hållningen i den andra.
Aftonbladets Oisín Cantwell, som menar att barnpornografibrott bör bekämpas med större kraft, kallar exempelvis ogiltigförklaringen av datalagringsdirektivet en seger för över en halv miljard européer - och passar på att varna för ändamålsglidningar. I ett inlägg i den pågående debatten skriver han att straffen bör skärpas, att utredarna bör bli fler och att bestämmelsen bör ges en annan placering i brottsbalken. Mer behöver göras skriver han, utan att ta upp frågan om hur bevis ska säkras i kölvattnet av EU-domstolens dom.
Kanske för att han tidigare kallat polisens varningar för att det kan bli svårare att utreda barnpornografibrott ett ”standardtrick” och Datalagringsutredningen från 2015 en ”mardröm”. Cantwell ansluter sig här till Advokatsamfundets uttalanden i ett remissvar i vilket samma utredning kallas en "polisiär partsinlaga".
Det utredarna, som granskade underrättelseärenden och intervjuade handläggare, kom fram till var att informationen är till stor nytta för bl a polisen:
”Som redan har framhållits råder det inte någon tvekan om att uppgifter om elektronisk kommunikation är av stort värde för att kunna upptäcka och utreda brott, inte minst vad gäller grov och organiserad brottslighet. För vissa typer av internetrelaterad brottslighet, som exempelvis barnpornografibrott, är trafikuppgifter också av avgörande betydelse för att kunna identifiera en misstänkt gärningsman.”
Utredningen konstaterade också att behovet ökar. Följande passage är intressant:
”Digitala spår blir en allt viktigare del i polisiärt arbete. Allt oftare utgör t.ex. en ip-adress det första spåret i en utredning av ett anmält brott. Detta medför att uppgift om vem som var abonnent på den aktuella ip-adressen vid en specifik tidpunkt eller under en specifik tidsperiod blir helt avgörande för hur ärendet hanteras vidare. Polisen har vidare påpekat att det ofta är analys av historiska trafikuppgifter, kopplat mot andra underrättelser, som utgör grunden för att ärenden om t.ex. grovt narkotikabrott når framgång. Ofta är det inte möjligt att i ett senare skede använda sig av andra hemliga tvångsmedel som t.ex. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation utan att först ha tillgång till historiska trafikuppgifter som visar vilka abonnemang som en misstänkt person använder sig av.”
Advokatsamfundet menar att utredningen visat ett ett begränsat intresse för den personliga integriteten och att det saknas stöd för att nyttan av datalagring är så stor som gjorts gällande. Samfundet oroar sig i likhet med Cantwell för mission creep:
”Det finns ingen anledning att tro att Datalagringsutredningens bidrag blir den sista byggstenen, utan framtiden kommer att innehålla återkommande lagstiftningsinitiativ som fortsätter inskränka den enskildes integritet, så att det till slut inte finns något kvar.”
Samfundet framhåller att det saknas belägg för behovet av datalagring i utredningen, men redovisar inte något underlag som påvisar risken för ändamålsglidningar och redogör heller inte närmare för de påstådda integritetsriskerna.
Det finns fler exempel, men detta illustrerar ganska väl tongångarna i debatten. Få är för en generell, urskillningslös datalagring. Och visst är det rimligt att ifrågasätta om beslut om inhämtning bör överlåtas åt det brottsbekämpande myndigheterna (i sammanhanget kan nämnas att fler beslut rörande övervakning kommer fattas av domstol efter Snowdenavslöjandena). Mekanismer för att hindra myndigheter från att överskrida befogenheter, för transparens och ”undervakning” och för att hindra undantag från att bli permanenta förtjänar också att diskuteras - oron för ändamålsglidning är inte grundlös.
EU-domstolen har dock uttalat att samhället har ett intresse av datalagring. Och Advokatsamfundet har uttalat att det kan vara ändamålsenligt för att bekämpa allvarlig brottslighet. Många vill att fler brott ska klaras upp, men få tycks vara intresserade av att diskutera godtagbara former av datalagring. Eller av att lyssna på vad poliser och åklagare har att säga.
Det är lätt att säga ja till integritet och nej till övergrepp och att överlåta åt andra att skapa balans mellan motstående intressen. Lätt att vanemässigt betrakta statens övervakning som det största integritetshotet och reflexmässigt vända sig mot att släppa in myndigheter på nätet, vilket vi såg exempel på vid tiden för FRA-debatten. Det är också lätt att fastna i uppfattningar om integritet som passerat bäst före-datum och att bli handlingsförlamad av rädsla för att en lagändring ska leda till en annan – som yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som motsätter sig kriminalisering av innehav av dokumenterade övergrepp mot barn.
Har man faktisk möjlighet att påverka utvecklingen, vilket tunga remissinstanser och opinionsbildare vid våra största tidningar har, bör man ha kött på benen när man avfärdar de som faktiskt har erfarenhet av att utreda barnpornografibrott och som efterlyser mer än justeringar av straffskalor. Barns liv hänger på de beslut som fattas i frågan framöver.
Fredrik Svärd
[email protected]
Läs också:
Hur ska de digitala våldtäkterna kunna klaras upp?
Kamp mot klockan utreda digitala övergrepp
Låga kunskaper om IT-brott inom rättsväsendet
