Dona Hariris Facebookgrupp Jurister på Stockholms central har engagerat hundratals under hösten och vintern.
Dona Hariri har svarat på juridiska frågor i Husbys bibliotek i flera år. När flyktingströmmen till Sverige nådde sin kulmen i höstas ställde hon sig på T-Centralen i Stockholm.
- Jag tog på mig sneakers och varma kläder och gick dit. Tusentals kom varje dag. Folk drog i mig. Jag sov på centralen, eller i Moskén. Efter någon vecka blev jag förbannad, säger hon.
Förbannad?
- På juristkåren. Jag blev upprörd över att juridik är en bristvara. Det fanns förnödenheter och transporthjälp, men det behövs ju juridisk hjälp också.
En söndagsförmiddag startade hon så Facebookgruppen Jurister på Stocholms Central. På eftermiddagen fanns sju jurister på plats. Efter två veckor hade gruppen mellan 300 och 400 medlemmar, idag fler än 600.
- Jag ville nå ut så snabbt som möjligt till så många som möjligt. Jag bjöd in alla jurister och juriststudenter jag känner, och lite mediefolk. Det var helt otroligt, redan första dagarna hade vi flera jurister på plats dygnet runt. Sedan fick jag hjälp med att hålla i scheman och med att utveckla gruppen.
Första tiden organiserades bara verksamma jurister, men allt eftersom började också studenter hjälpa till.
- Det var så kaotiskt. Jag kände att jag var tvungen att säkerställa att de som hjälpte hade jobbat med asylrätt. Det fanns inte tid att se till att studenter kände sig trygga.
Hur har ni kunnat hjälpa?
- Människor har fått svar på livsavgörande frågor. Vi har hjälpt till med familjerådgivning, ställt upp som tolkar och har gått in i enskilda ärenden. Vi har hjälpt många i kontakten med myndigheter, det blir en helt annan effekt när vi ringer. Igår hjälpte vi två pojkar att komma i kontakt med socialtjänsten. De har pratat med tjänsten själva och hade inte förstått vad som sades.
- Samtidigt är detta en nödlösning. Vi går på knäna, och färre engagerar sig nu när färre kommer hit.
Uppfattar man att problemet är ur världen?
- Det finns en fara i att folk räknar med oss, att man tror att saken är löst så länge någon är på plats. Men vi är tydliga med att vi är slitna och att vi inte räcker till. Och det kommer ju fortfarande barn ibland. Igår kom två pojkar själva.
Vad undrar de som tar sig hit?
- Hur stor chans de har att få stanna, vilket vi inte kan svara på. Många har sökt asyl nu, så numera handlar det mer om familjeåterförening. Eller om att man sökt asyl vid gränsen och undrar om Dublinförordningen gäller.
Stöter ni på mycket missuppfattningar och missförstånd?
- Ja. En av våra starkaste roller har varit att dementera rykten. Inte bara bland de som kommer, utan också bland volontärer. De sprids och skapar oro, och blir tyvärr livsavgörande. Det har varit allt från att män inte får uppehållstillstånd till att islam är förbjudet i Sverige till att man får ordna boende själv. Nu handlar det mer om förvirring kring lagförslagen som kommer.
”Vi hade aldrig kunnat göra detta utan Facebook”
Dona Hariri trodde att sidan skulle behövas i en vecka. Men veckorna gick, och för henne blev engagemanget ett heltidsjobb.
- Det kom inga andra aktörer som kunde hjälpa till med juridiken, det hängde på oss. Röda korset var där, men vi hade behövt Migrationsverket på plats. Och socialtjänsten. Migrationsverket kom efter ett tag, men när gränskontrollerna infördes försvann de. Advokatsamfundet kom efter ett tag men är inte på plats längre.
- Man måste samarbeta. Det måste finnas en gemenskap för att det ska funka. Vi sitter på en livsviktig kompetens, ut med den bara. Juristkåren måste kavla upp ärmarna.
Vad har Facebook betytt?
- Vi hade aldrig kunnat organisera oss utan Facebook. Att ta fram en hemsida hade tagit för lång tid och att gå via radio och tv hjälper för att sprida men inte för att skapa. Utan Facebook hade vi inte haft någon plattform.
Text: Fredrik Svärd
Foto: Gino Mufti Karan, Dona Hariri
Följ oss gärna på LinkedIn, Twitter, Facebook och Instagram
