En person som enligt ett kreditföretag ska ha ingått ett låneavtal uppger att någon obehörigen gjort en elektronisk underskrift i hens namn. Högsta domstolen uttalar att innehavaren av underskriften måste göra antagligt att den skett obehörigen, under förutsättning att långivaren visat att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts.
En person som påstås ha ingått ett låneavtal med ett kreditföretag uppger att någon manipulerat hens bankkonto. Personen menar också att bankdosa med personlig kod inte motsvarar elektronisk underskrift, i vart fall inte en avancerad sådan.
Hovrätten fann det styrkt att den som ansökt om lånet identifierat sig genom teknik som är jämställbar med en avancerad elektronisk underskrift. Personen ansågs inte ha gjort det antagligt att hen inte ansökt om lånet. Därmed förelåg det enligt hovrätten presumtion för det omstridda låneavtalet.
HD konstaterar att det är en självklar utgångspunkt att låneavtal kan skrivas under elektroniskt och att det ankommer på långivaren att säkerställa att tekniken uppfyller de kvalitetskrav som ställs. Visar långivaren att den tekniska lösningen motsvarar en avancerad elektronisk underskrift och inget tyder på att det funnits problem med systemet vid tidpunkten för underskriften, bör utgångspunkten vara att underskriften inte är manipulerad.
HD uttalar vidare att den som påstår att underskriften skett obehörigen gör detta åtminstone antagligt. Eftersom så inte skett ska låneavtalet godtas som fordringsbevis. Därmed fastställs hovrättens domslut.
Läs avgörandet här.